Beroende...

Efter ett kvällspass på Klåckan - denna förnämliga hemjänst - har jag nu plöjt igenom några, kanske (?) bortslösade timmar på att spela igenom kampanjen i Star Craft. Malin är alltså inte hemma.
Jag hade först tänkt att det då skulle passa att boka upp lite tid med någon vän, men efter tre misslyckade försök fick jag helt enkelt nöja mig med att sitta hemma framför Star Craft, lyssna på reprisen av Robyns sommarprat och till det dricka en folle och äta lite choklad... Det låter ju hemmamysigt, förvisso, men det bekommer mig ändå att jag känner mig så sjukt kluven när jag blir är ensam.
Det finns ett avsnitt i Sex and the City där Carrie blir helt bonkers på Aidan för att hon aldrig får plats hemma (Carrie är en skit, alla vet det!). Jag kan förvisso förstå folk som känner så, men jag tror sällan att jag har delat den; jag har aldrig så vitt jag kan tänka tyckt det vore skönt att Malin ska fara iväg. Visst, jag kan tänka att, nu när hon liks är borta kan jag göra det och det och så och så, men när man väll sitter här så känns det en aning tomt. Alltså gör jag något annat, träffar någon eller så kompenseras de här känslorna - där av mina sällskapliga planer (som gick i stöpet som sagt).

Kontentan är väll att, jag och Malin har, efter snart fyra år, varav ett och ett halft vi bott ihop, byggt upp en sådan vana, ja nästan ett beroende (ett sällsynt beroende, då det är fullkomligt positivt laddat, om det går för det ordet?) av att vara med varandra, eller åtminstånde ha någon runt sig... och den jäntan är naturligtvis hemma och myser med sin familj.
Men jag älskar dig ändå!

Angående att förstå Konsten

På ämnet att förstå Konsten - då utgår jag även från det som ej rymmer i vita kuben exempelvis ett skådespel av shakespeare, en film av Sofia Coppola eller ett musikstycke av John Coltrane, men kanske dessto mindre Invar Kamprads miljardkedja - har jag, medan jag tagigt den dagliga disken, funderat över och kommit fram till följande:
Under det att jag har, i gott sällskap, sett en film frågat vad dessa anser om filmen (då den visats färdigt). Filmer som den i exemplet följer kan hända inte följer den klassiska dramaturgin eller bjuder på en klar moral och budskap etc. etc. Jag får svar, exempelvis så här:
"Ja, den var ganska bra, men jag förstod den inte".
Jag vet att detta är ett ärligt svar, som jag respekterar och, trots att jag skäms en aning kan jag inte avvärja mig från en lätt rysning när jag hör något sådant. Detta kan bero dels på att jag tycker det är synd när personer - särskilt de jag aktar - ser sig som "odugliga" på något vis; ofta - tänker jag - kommer svaret som en slags räddsla eller oro över att man ska förstå fel, att sin egna tanke inte är duglig. Detta beror även på en slags fundamental norm gällande Konsten som säger att det är skaparen av verket som besitter fullmakten och receptet på verkets "sanna budskap". Jag vill tror att de flesta som skapar Konst gör detta med någon slags inuition, och har om inte innan så kanske efter att ett verk har blivit färdigt och växt, en ganska klar budskap om vad verket handlar om. Det som dock är min konkreta uppfattning är att man, detta gäller särskillt de mer svårbegripliga (om vi nu väljer att de ska vara det) skapelserna, inte ska begränsa sig till sökandet efter intuitionen i verket, utan tillåta sig själv att, genom tolkningar och associationer - vad dom nu än är - förstå ett verk på sitt högst personliga plan. Denna idé utesluter självklart inte att det kan finnas en mer allmängiltig berättelse som råder, utan öppnar snarare för att ett verk kan ha flera betydelser och tolkningar. Ett ganska gott exempel på detta är den heliga skriften - Bibeln, som med sitt tolkningsbara bildspråk har delat upp tron i flera hundra, kanske tusentals olika grupper som dividerar sina egna tolkningar från detta.

Min slutsats är alltså att man inte bör vika sig direkt för att något verkar abstrakt, eller svårbegribligt. Om sedan utmanar detta och ändå kommer fram till att man inte fattar ett dugg kan jag tycka att man helt enkelt kan (om man önskar) konstatera att detta obegripliga saknar intresse (för en själv). Jag uppmanar alltså alla att inte skyla era egna tankar, idéer och tolkningar; ibland upptäcker till och med skaparen av ett visst verk, något som hen* annars hade förblivit dolt för denna - och detta något kan vara väldigt glädjand



*"Hen": bra könsneutral ersättning för "Han" eller "Hon", finnes motsvarigheter i exempelvis det fiska språket. Det är min ambition att socialisera svenskan med detta uttryck för att slippa obekväma situationer där valet mellan "Han" eller "Hon" förefaller obegripligt.

Tympanon

Ibland etsar sig vissa ord fast och ekar; stundom, utan aning. Dessa ord blottar sig sällan av den anledning att dom är brukliga - vare sig muntligt eller i tanken - utan ligger där som en semimeningslös följd av stavelser. Just ny är det ordet "Tympanon" som slår likt kyrkklockor i kyrktornet (pannbenet). Tympanon återfann jag i Umberto Ecos "Rosens namn", en bok som händförde mig och bjöd på god underhållning. Tympanon är antingnen den triangelformade gavel som man finner på ett klassiskt (alltså grek-romerskt) tempel, eller den ofta utstmyckade gaveln till en kyrk- eller katedralport.
Så Tympanon (som har blivit likt ett väsen eller person) har inte låtit mig vara sen två veckor; ibland trivs jag med dess sällskap, ibland irriterar Tympanon och stör mitt i betydande tanke.
Jag undrar hur länge Tympanon kommer ut, och jag undrar även om Tympanon växer med denna text (troligen) eller om jag lyckas genom att etsa Tympanon här avstöter Tympanon från mitt tankeväsen.

[...]

Otid

Snabb sammanfattning över "förlorad" tid (om man tar i återgivningen i anspråk):
Förutom att ha fortsatt och på ett lyckat sätt avslutat mitt andra år på umeå konstskola, alltså INTE högskolan, har jag, den 18 mars, då jag befann mig i Prag, förlovat mig med Malin Cecilia Bergman, min flickvän sen tre och ett halvt år tillbaka. Lyckan är obeskrivlig.

Jag har besökt Paris i studiesyfte, Prag för att slappna av med min numera fästmö, Rom för att erbjudandet från Malins föräldrar var för bra att tacka nej till (och att jag förstod att det skulle bli en grymt trevlig resa) samt till England, med anledning av min fars Femtionde år, där jag träffade många släktningar och bekanta, även en del obekanta.

Under slututställningen ställde jag ut två verk:
Survivor













Läggdags













Jag har vidare sökt till Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK), kommit vidare till intervju, som jag tydligen klarade av hyfsat eftersom hag fick ett "JA!" i svarsposten.
Det blir därför troligen Göteborg till hösten... om jag och Malin bestämmer oss för det.
Jag måste trots allt ta hänsyn till detta.

Det som ligger närmast är hemtjänsten - så mycket som går. De tre veckor jag har fått fast arbete på är allt för lite, men dom tycks vilja ha min hjälp dagligen.

Tid

Efter att ha sett Alan Berliners dokumentär om sömnlöshet, något han själv lider av, kommer jag oundvikligt att tänka på mina personliga sömnvanor. Jag skulle knappast vilja kalla dem problematiska, eller störda på något sätt. Men jag vill knappast stoppa dem i facket för optimala aktiviteter. Förr var jag betydligt mer morgonpigg, en egenskap jag inte längre besitter. Detta grämer mig, för jag gillar fortfarande att var uppe i god tid. Att vakna vid tolv ger mig ångest. I gymnasiet och högstadiet gick jag alltid upp vid kanske sju-åtta på sovmorgnar och lediga dagar. Jag gjorde inte nödvändigtvis vettiga saker, i sjuan satt jag och gjorde Pod-racers i Bryce 5 på våran oranga I-mac. I åttan spelade jag Diablo II eller Star Craft. Men jag ville upp. Tidigt. Och Ångesten är inte alls brutal men tillräckligt för att jag ska känna att halva dagen gått till spillo, även om jag varit uppe hela natten.
Och sen har vi natten. Lika gärna som jag går upp tidigt är jag uppe sent på natten; en ovana som har börjat vittra bort tack vare min kära flickväns bättre vanor. Jag tror det hela grundar sig i någon form av odödlighetskänsla som uppstår där vid 2-3 tiden. Ja knappast alla vakna nätter, man har ju drabbats av klassiska nattångestattacker och känt Liens slöa egg liksom glida längs ryggraden. Av en eller tusen anledningar. Eller ingen alls. Det spelar egentligen ingen roll.
Men det finns ju en jäkla nattromantik, speciellt bland oss "ungdomar". Jag kan omöjligt välja vilken tid på dygnet jag trivs bäst med. Denna relativitet är alldeless för påtaglig, det samma gäller årstider eller månader. Jag kommer nog inte heller på min ålders höst kunna säga vilken tid som var bäst, det hoppas jag iallafall inte. Vad är det man säger, nått med att ett mynt har två sidor?

Jag för för fasen ursäkta för det melankoliska mantrat i det här inlägget, nästa gång jag skriver blir det nog betydligt muntrare. Kanske skriver jag om mina pågående nostalgitrippar. Jag tror det handlar om en undertryckt ålderskris. Mer om det sen... mer om det sen
// Sad silly sleeper

Rerun

Detta är en direkt konsekvens av mitt inkonsekventa beteende, som dock - ironiskt som det är - utvecklats till en konsekvent avhållsamhet i min vardag. Att jag så abrubt, och tidigt har massakerat uppdateringen på denna blogg handlar egentligen endast om lathet. Den klassiska "orka" mentaliteten, vilken jag naturligtvis avfärdar och ser som ett allmänt hot mot hela vårat samhälle.
Men med Daft Punks pulserande drumtakter i mitt datoranknuta hi-fi-system gör jag ett nytt försök att återliva denna kvarn av ordbajsande och föraktfulla påståenden.

Jag har tänkt ut en sjudjävla kloka ämnen att skriva om under sommarens gågna lopp men ofta glömt bort det. Hursomhelst klippte jag mig på salong, blev missnöjd då inte frisören leverade efter önskemål men överkom min frisyrsångest då jag insåg att den trotsallt var lite åt Morriesey hållet; fast jag ville ha lite mer Johnny Cash över det hela!

Ok, jag orkar inte refera sommarens samtliga upptåg, men kan konstatera att min besvikelse på Umeås Caféliv under sommaren är genomträngande; va fan är grejjen att man inte ska kunna fika på en lördag efter 1600 sommartid? Caféägarna har uppenbarligen inget vinstintresse, det är trots allt då man gärna sitter på ett café, när man inte är uteserveringssugen!
yeah yeah
over and out

Larven i hallonet

Jag har, insiktsfullt, insett min fascination för den missär som ofta tycks gömmas bakom framgång, rikedom och makt. Kontrasten i det hela, och den starka filosofiteorin som växer fram runt detta fenomen hänför mig. Oscar Wilde porträtterar fenomenet på ett underbart sätt i en av mina favoritböcker, 'Picture of Dorian Gray'.
Vår filosofi om hög levnadsstandard mäts i pengar, makt, sälskapskrets och fysisk hälsa. Härom dagen såg jag Fredrik Lindströms "Världens modernaste land". Där samtalade de om bl. a. Sveriges självmordsmyt. Att vi ska ha en så pass hög självmordsfrekvens i landet. De avvisade det hela, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Hursomhellst så nämde de punkten som jag vill framföra, att trots att vi är så fysikst hälsosamma lider vi av mycket psykiska problem. Jag känner även av det här. Det är sjukt påfrestande, psykiskt, att vara exempelivs högstadiekid i dagenssamhälle. Och detta trots att man har Levi's Jeans ett Playstation 2, och en studsmatta på familjens rymliga gräsmatta.
Jag tänker också på kändisar; självmord, självförvållade bilolyckor och överdoser har blivit ett standardiserat kändisklimax... ja det är faktist inte ens ett anti-klimax. Ett kändisanti-klimax är när man sitter i ett litet torp, bortglömd av världen i en liten skitort. Men jag såg iallafall Walk the Line här om kvällen. Tyvärr (?) har jag undgått den filmen frams till nu. Den porträtterar, även om Cash inte dog ung, väl påfrestelserna som medförs av det vi anser vara högstandard.

Problemet i sig är inte alltid att det ser ut så här, att leva ett materiellt liv behöver inte vara plastikt och innehöllslöst. Jag tror att det finns många problem, och viktigast är nog ändå att ha ett emetionellt och relationellt liv. Rent generellt tror jag så. Men det viktigaste av allt är att vi ifrågarsätter de normala levnadsvanor som vi ofta ohämmat lever.
Jag ska skriva någon gång om ifrågasättandet - jag har många tankar kring det!
- Popmouth